jag älskar dig mamma, asså verkligen. utan dig hade jag inte stått här idag, och det är så jävla sant. jag gråter hela tiden, orkar snart inte mer. jag vill bara hem, och få vara där. jag vill ha min egna säng, jag vill ha allt som vanligt. jag vill ha dig. vi träffades för tre timmar sen, men det känns som en vecka. hur i helvete ska jag stå ut i en månad?! jag kommer aldrig orka. jag kommer ge upp. jag behöver dig verkligen. jag behöver dig för att orka, jag behöver dig för att kunna få leva mitt liv. mamma, du är en sann krigare. den starkaste jag vet. du är min förebild, jag lovar på allt. så snälla, förstå. jag behöver dig, hela tiden. förlåt för allt. jag vet att jag kan gå över gränsen, bli sur för minsta lilla. men jag vet ju hur fan det skulle bli. jag har varit rädd sen första gången vi var på möte om de här. jag vill inte förlora dig, aldrig någonsin. du är det finaste jag har. snälla ta mig hem.

Ska egentligen upp om 6 timmar, men de e ju ett jävligt bra plus om man kan sova också. Jag lär ju vakna.. Inte för att jag inte brukar sova 6 timmar, men just nu känns de värdelöst. Är så jävla hungrig också.. Nä fyfan, nu ska jag försöka sova igen. Godnatt.. Typ..

Jag är fortfarande chockad. Det var över en vecka sen det hände, och idag var det första gången jag fick berätta vad som hände den där onsdagen för någon som inte tillhörde min kompiskrets och imorgon ska jag behöva göra det igen fast då måste jag berätta varenda liten detalj. Jag har så glömt så mycket små saker som mina vittnen kommer berätta och då kommer polisen tro att någon av oss ljuger. Allt gick så snabbt och man blev så jävla chockad hur i helvete ska man kunna komma ihåg allt då?! Hur ska jag kunna komma ihåg alla ord som blev sagda? Hur ska jag komma ihåg vad jag gjorde? Jag kommer ihåg min blackout, jag kommer ihåg min panik, jag kommer ihåg min chock, jag kommer ihåg när jag ägde ut henne, jag kommer ihåg hennes slag, jag kommer ihåg att jag började gråta. Så mycket mer än så kommer jag fan inte ihåg. Jag är så jävla rädd varje gång jag går ensam, hur normalt är det?!

Förtjänade jag allt det där? Förtjänade jag att mina vänner skulle stå och titta på medans allt hände? ÄR JAG VÄRD ALL DET HÄR? Är det rätt åt mig? Vad har jag i såfall gjort för fel?

Jag har bara stöttat & försvarat mina närmsta vänner, varför ska hon göra såhär då? Ingen av oss har bett om det här, iallafall inte jag så varför går hon på mig? Visst fan var jag uppkäftig, men inte ens i längder med henne. Jag erkänner, jag har krängt henne men aldrig ansikte mot ansikte just bara för att jag inte har velat ha fått stryck. Jag har aldrig någonsin bett om att få stryck. Men just den där dagen, fick jag det. Visst var det inte så farligt men jag mår så jävla dåligt över det. Dels för att mina vänner bara stod och såg på och sen för att hon verkligen gick på mig. Den enda som verkligen gjorde något var Pontus, och utan honom vet jag verkligen inte vad som hade hänt.. Jag är tacksom fan för att han fanns där just då. Vad hade jag gjort utan honom? Vad hade jag gjort om jag var helt ensam? Vad hade hänt om jag lät henne ta ner mig på marken och bara slå på? Hade jag blivit grovtmisshandlad då? Hade jag blivit sönderslagen och inte kunnat tävla om 24 dagar? Vad i helvete hade hänt utan Pontus? Jag vet varken ut eller in just nu. Men tack alla som finns vid min sida och stöttar mig. Tack alla som är beredda på att söka upp henne.
Jag älskar mina närmsta vänner, men några av dom sårade mig som fan förra veckan.