Jag kämpar på med mitt. Jag kämpar för att klara dagen. Livet går upp och ner, men jag lever. Jag kämpar för att få flytta hem, men jag kommer ingenstans. Får hota och kämpa, men ingenting hjälper. Vet inte vad jag ska ta mig till, men det blir nog bra.

Jag finns fortfarande på http://feliciaofelicia.blogg.se

Jag stänger in mig i min egna värld. I min egna värld, där jag sitter med hörlurar, lyssnar på den musik jag älskar. Jag tänker på det jag vill tänka på. Jag börjar skriva, och det tar inte slut. Jag stänger in mig här för att slippa lyssna. Jag sitter här, för att jag inte vill lyssna på erat prat om thailand. Jag vill inte veta om eran jävla plan. Jag vill inte lyssna. Jag vill inte veta. Jag vill inte mer.

Jag hatar men älskar min lillebror. Jag hatar att han har fått ett bättre liv än jag har fått. Han har en släkt som bryr sig om han. Han får allt jag aldrig fått. Han har det bra. Han får vara med våran mamma, får jag det? Nej det får jag inte. Han får åka utomlands, får jag det? Nej det får jag inte. Får han allt han vill ha? Ja det får han. Får jag allt jag vill ha? Nej det får jag inte. Han har det bra. Han borde vara glad, även om han inte förstår.

Jag älskar Charlie, för att han är min bror. Det kommer han alltid vara, vare sig jag vill eller inte. Jag har alltid älskat Charlie, och det kommer jag alltid att göra. Men jag skulle också kunna döda för att få det som han har det.
Förövrigt så hatar jag det här. Jag hatar allt just nu. Ni hitttar mig på http://feliciaofelicia.blogg.se'

jag har aldrig varit ifrån mitt hem så här länge. jag har aldrig varit så här osäker i hela mitt liv. jag har aldrig fått ett nej för att få sova hemma. jag har aldrig någonsin trott att det här skulle hända, men se hur det är. min livs största mardrömm. jag vet inte hur länge jag står ut med det här..

TJA!

Det var ett tag sen jag skrev, men jag har fullt upp hela tiden. Hinner knappt sova om nätterna för att det är så mycket i mitt liv just nu.

Idag var jag i skolan som vanligt, Binta följde med eftersom hon hade studiedag. Det var rätt chill, och jag tror att hon hade rätt kul. Svenska lektionen var inställd så vi slutade 13.40. Jag drog till mamma med 13 över bussen och har varit kvar här sen dess. Jag sitter just nu och äter nudlar för att sedan bege mig till svartbäcken. Ikväll ska jag hem till lygnsta igen, och är jag taggad? Nja.. Inte direkt. Det suger att bo i skogen!



just nu!

jag älskar dig mamma, asså verkligen. utan dig hade jag inte stått här idag, och det är så jävla sant. jag gråter hela tiden, orkar snart inte mer. jag vill bara hem, och få vara där. jag vill ha min egna säng, jag vill ha allt som vanligt. jag vill ha dig. vi träffades för tre timmar sen, men det känns som en vecka. hur i helvete ska jag stå ut i en månad?! jag kommer aldrig orka. jag kommer ge upp. jag behöver dig verkligen. jag behöver dig för att orka, jag behöver dig för att kunna få leva mitt liv. mamma, du är en sann krigare. den starkaste jag vet. du är min förebild, jag lovar på allt. så snälla, förstå. jag behöver dig, hela tiden. förlåt för allt. jag vet att jag kan gå över gränsen, bli sur för minsta lilla. men jag vet ju hur fan det skulle bli. jag har varit rädd sen första gången vi var på möte om de här. jag vill inte förlora dig, aldrig någonsin. du är det finaste jag har. snälla ta mig hem.

Ska egentligen upp om 6 timmar, men de e ju ett jävligt bra plus om man kan sova också. Jag lär ju vakna.. Inte för att jag inte brukar sova 6 timmar, men just nu känns de värdelöst. Är så jävla hungrig också.. Nä fyfan, nu ska jag försöka sova igen. Godnatt.. Typ..

Jag är fortfarande chockad. Det var över en vecka sen det hände, och idag var det första gången jag fick berätta vad som hände den där onsdagen för någon som inte tillhörde min kompiskrets och imorgon ska jag behöva göra det igen fast då måste jag berätta varenda liten detalj. Jag har så glömt så mycket små saker som mina vittnen kommer berätta och då kommer polisen tro att någon av oss ljuger. Allt gick så snabbt och man blev så jävla chockad hur i helvete ska man kunna komma ihåg allt då?! Hur ska jag kunna komma ihåg alla ord som blev sagda? Hur ska jag komma ihåg vad jag gjorde? Jag kommer ihåg min blackout, jag kommer ihåg min panik, jag kommer ihåg min chock, jag kommer ihåg när jag ägde ut henne, jag kommer ihåg hennes slag, jag kommer ihåg att jag började gråta. Så mycket mer än så kommer jag fan inte ihåg. Jag är så jävla rädd varje gång jag går ensam, hur normalt är det?!

Förtjänade jag allt det där? Förtjänade jag att mina vänner skulle stå och titta på medans allt hände? ÄR JAG VÄRD ALL DET HÄR? Är det rätt åt mig? Vad har jag i såfall gjort för fel?

Jag har bara stöttat & försvarat mina närmsta vänner, varför ska hon göra såhär då? Ingen av oss har bett om det här, iallafall inte jag så varför går hon på mig? Visst fan var jag uppkäftig, men inte ens i längder med henne. Jag erkänner, jag har krängt henne men aldrig ansikte mot ansikte just bara för att jag inte har velat ha fått stryck. Jag har aldrig någonsin bett om att få stryck. Men just den där dagen, fick jag det. Visst var det inte så farligt men jag mår så jävla dåligt över det. Dels för att mina vänner bara stod och såg på och sen för att hon verkligen gick på mig. Den enda som verkligen gjorde något var Pontus, och utan honom vet jag verkligen inte vad som hade hänt.. Jag är tacksom fan för att han fanns där just då. Vad hade jag gjort utan honom? Vad hade jag gjort om jag var helt ensam? Vad hade hänt om jag lät henne ta ner mig på marken och bara slå på? Hade jag blivit grovtmisshandlad då? Hade jag blivit sönderslagen och inte kunnat tävla om 24 dagar? Vad i helvete hade hänt utan Pontus? Jag vet varken ut eller in just nu. Men tack alla som finns vid min sida och stöttar mig. Tack alla som är beredda på att söka upp henne.
Jag älskar mina närmsta vänner, men några av dom sårade mig som fan förra veckan.



 

Jag har börjat tappa er mer och mindre. Mina bästavänner börjar försvinna ifrån mig. Dom glider ur mina händer mer och mer för varje dag. Jag känner inte mina närmsta längre. Mina närmsta har förändras så mycket så jag inte vet vart jag har dom längre. För några månader sen, inte alls många månader sen var jag helt säker på var jag hade dom. Men nu.. Jag vet inte. Det är helt sjukt hur mycket kan förändras på så kort tid. Det har alltid varit vi tre men nu känns det som att det är ni två. Jag hatar det här, för jag känner mig vilsen utan er. Jag är inte säker på att jag alltid har er vid min sida längre. Just nu lever jag i minnesbilder.

Jag har tappat bort mitt rätta jag någonstans på den långa vägen.

Började egentligen för 8 minuter sen & jag har inte börjat göra mig iordning. Känner mig rätt duktigt så där. Fast.. näe.

         

knappt ett år sen hahahahahahahahhaha

Klockan är 03:16 och jag sover inte! Jag är trött som ett svin men jag somnar verkligen inte. Jag har försökt sova sen halv tolv! HALV TOLV! Men de går seriöst inte. Jag hatar de här, jag hatar mina jävla sömnproblem som jag får varje jävla höst. ÅÅÅÅÅH!


Vad skulle jag ha gjort utan dig under den här perioden?
Tack för att du finns, livsglädje ♥

TJAAAAAAA FOLK1!

Sitter i den där mörka lägenheten som är rätt död just nu. Jag sitter här & lyssnar på musik å sådär, vilket är rätt skönt. Idag har de inte hänt så mycke, Sjöblom kom hit vid ett & drog vid halv två, satt vid datan till halv tre då jag började fixa mig för att vidare dra på träning med Cougars. Fyfan vilka härliga tjejer de där är asså! Riktiga pumor liksom ;) Imorgon händer inte heller så mycke, ska till sjukan först sen blire nog skola.. Är så jävla otaggad, men måste börja ta de här på allvar nu. 60 % frånvaro är fan inte bra asså.. Men livet går vidare liksom, de är ju huvudsaken.


Min über snygga armbåge.